FRA får ta aktiv del av Quantum – ett amerikanskt system för dataintrång som är mycket avancerat. Om man använder det offensivt kan det uppfattas som direkt fientligt av andra länder.
Enligt hemliga dokument läckta av Edward Snowden till SVT:s Uppdrag granskning, så har den amerikanska underrättelsetjänsten och svenska FRA arbetat tillsammans i det så kallade quantum-projekt.
Att bedriva aktiv signalspaning och hacka datorer i eller utanför Sverige, finns det inget utrymme för i svensk lagstiftning.
Kan uppfattas som krigshandling
Det oroar freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell, som till och med befarar att dataintrång skulle kunna uppfattas som en krigshandling.
– Cyberkrigföring kan ju om, om den riktas mot vital infrastruktur i ett annat land, vara liktydigt med ett väpnat angrepp. Där är vi naturligtvis inte nu, men dataintrång är inte vilken trivialitet som helst, säger Wilhelm Agrell.
FRA säger som vanligt inget om hur deras verksamhet ser ut, eller vilka mål de har med sitt deltagande i quantum-projektet.
Hela quantum-teknologins idé handlar dock om att rikta cyberattacker mot olika mål, militära, politiska eller ekonomiska. Man hackar sig in, och kan sen till exempel plantera datavirus eller ta del av affärshemligheter.
Övervakaren litar på FRA
Försvarsunderrättelsedomstolen måste godkänna all FRA:s spaning. Även samverkan med andra länder ska ligga inom ramen för det som domstolen godkänt, enligt ordföranden Runar Viksten. Allt måste gynna svenska intressen och riktas mot utländska förhållanden.
Viksten vill inte svara på om just dataintrång, som det beskrivs i det läckta materialet, är otillåtet.
– Vilka metoder som FRA använder sig av för att komma åt material lägger sig inte domstolen i, eftersom det inte är avgörande för att avgöra integritetsintrånget, säger han.
– Gemensamma operationer ryms inte inom lagstiftningen. Ju närmare den relationen är desto svårare blir det att upprätthålla lagstiftningens begränsning, säger Wilhelm Agrell.
Begränsningen är bland annat att FRA noggrant ska gallra vilken egen information som överlämnas till andra länder.
Förre FRA-chefen Ingvar Åkesson har försäkrat riksdagens försvarsutskott att myndigheten inte bedriver dataintrång och att det i så fall skulle vara olagligt. Enligt FRA finns dock domstolstillstånd för all inhämtning av information.
Den felaktiga föreställningen om hur statens finanser fungerar leder till att den förda politiken slår fel – många gånger genom onödiga åtstramningar. Detta kommer att bestå till dess att fler förstår hur statens ekonomi verkligen fungerar, skriver Erik Arnell, utredare, Johannes Borgström lektor och docent vid Uppsala universitet och Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet.
Höstluften är mättad med prat om att vi inte får ”urholka förtroendet för våra offentliga finanser” (Magdalena Andersson) och att vi inte ska ”skuldsätta kommande generationer” (Elisabeth Svantesson).
Sex av åtta riksdagspartier har nyss ställt sig bakom ett nytt stramt finanspolitiskt ramverk. Osagt i diskussionerna kring ramverket är en bakomliggande föreställning att staten fungerar som ett hushåll eller ett företag: Att det är osunt och riskabelt för staten att ”leva över sina tillgångar” och att dra på sig stora skulder. Att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Metaforerna och liknelserna är lika talrika som Egyptens gräshoppor.
Allt detta grundar sig på den etablerade föreställningen bland nationalekonomer och politiker att staten finansieras av skatter och lån. Men stämmer den föreställningen? Vi har ställt oss den frågan. Svaret hittade vi i lagstiftningens beskrivningar av statens betalningsflöden samt i informationsmaterial från de ansvariga myndigheterna och ett samverkansorgan inom finanssektorn (FSPOS).
När man med hjälp av detta material tränger igenom dimman av liknelser och metaforer så ser man att föreställningen ovan inte alls stämmer med hur det egentligen fungerar. Man ser att skatterna inte finansierar statens utgifter. Att staten inte lånar svenska kronor. Att statsskulden inte är någon riktig skuld. Man ser att Sverige är en självfinansierande stat, vilket är titeln på nätverket MMT för Sveriges nysläppta rapport: ”Sverige – en självfinansierande stat”.
Staten spenderar genom sina myndigheter. Myndigheternas betalningar sker genom att saldot på deras bankkonton i de privata bankerna, som varje dag börjar på noll, minskas (övertrasseras) och att saldot på betalningsmottagarnas konton samtidigt ökas. En övertrassering av en myndighets konto innebär att staten har en skuld till banken.
Skulden betalas genom att staten ökar saldot på bankens transaktionskonto samt minskar saldot på statens centralkonto, som båda förs hos Riksbanken. Även saldot på statens centralkonto börjar varje dag på noll, men det hindrar inte staten från att utföra betalningar till bankerna. I och med att saldona på kontona hos de privata bankerna ökas så skapas pengar.
Pengar skapas alltså av statens betalningar, och när pengar betalas in till staten, till exempel i skatt, sker det omvända: Pengarna raderas. Enligt den etablerade föreställningen så lånar staten vid underskott genom att sälja statspapper (bl.a. statsobligationer). Det är denna process som skapar ”statsskulden”.
Men den verkliga anledningen är att det både enligt svensk lag och EU-fördraget är förbjudet för staten att låta saldot på centralkontot vara negativt från en dag till nästa. Genom att sälja statspapper kan staten byta sitt negativa saldo på statens centralkonto mot en av lagstiftningen godkänd skuld, och på så sätt uppfylla lagkravet.
Statspapper kan bara köpas från staten med saldon på bankernas transaktionskonton i Riksbanken. Försäljningen av statspapper innebär därför helt enkelt att bankernas saldon på dessa konton, som alltså skapas när staten spenderar, flyttas till bankernas värdepapperskonton istället. Det är en ombokning, inte ett lån, och när obligationen löper ut är det bara att flytta tillbaka saldot från värdepapperskontot till transaktionskontot.
Så skatter finansierar inte statens utgifter och försäljning av statspapper innebär inte att staten lånar svenska kronor. När staten betalar så skapas de medel den betalar med.
Allt detta är kanske svårt att acceptera för många, men det är så penningsystemet fungerar, enligt dokumentationen från dess viktigaste deltagare och ansvariga myndigheter. Nu tar vi ett andetag av höstluften, som är tjock av liknelser mellan staten och ett hushåll. Den är tung att andas.
För vad är det våra politiker har enats om? Jo, att avstå från att uppfylla samhällets behov för att de tror att pengarna riskerar att ta slut. Det är därför välfärden fortsatt ska sitta svältkur. Det är därför järnvägen och energisystemet inte kan rustas tillräckligt. Det är därför vi har ständig massarbetslöshet.
Den felaktiga föreställningen om hur statens finanser fungerar leder till att den förda politiken slår fel – många gånger genom onödiga åtstramningar. Detta kommer att bestå till dess att fler förstår hur statens ekonomi verkligen fungerar.
Erik Arnell, utredare �Johannes Borgström lektor och docent vid Uppsala universitet �Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet�Alla skribenter är aktiva medlemmar i nätverket MMT för Sverige